Boktryckarkonsten i Kina

 

      Att trycka från infärgade plattor var känt i Ostasien före vår tidräknings början.

      I Japan och Korea trycktes redan på 700-talet religiösa texter. Kineserna började på 1000-talet framställa lösa typer. Typerna var av lera, senare av koppar eller bly. Den viktigaste utvecklingen av tryckandet kom från 1100-talet att ske i Europa, efter det att papperet introducerades från kineserna via araberna. Även i Europa inleddes boktryckarkonsten med att man använde träplattor med

utskurna bilder och text, så kallat blocktryck. Vid mitten av 1400-talet fanns boktryckandets olika grundförutsättningar. Den som sammanförde dem och som räknas som boktryckarkonstens uppfinnare är Johann Gutenberg från Mainz.

      Omkring 1440 skapade han det gjutinstrument som löste problemet med att tillverka mängder av exakt lika bokstavstyper. Vi har ett sådant gjutinstrument på museet. Behovet av att mångfaldiga liturgiska böcker och läromedel uppstod tidigt i kyrkan. I klostren fanns ett scriptorium, en skrivsal, där munkarna med utsökt handstil skrev av bibeln och andra böcker, som användes i gudstjänsterna.

Anfangerna, begynnelsebokstäverna, utformades särskilt omsorgsfullt, ofta med bilder runt om. Att skriva av hela bibeln tog tre år för en skrivare. Gutenbergs uppfinning gjorde att man kunde trycka 180 biblar på samma tid, d.v.s. tre år.