Linköpings tryckerihistoria

Av STIG NILSON

 

Endast några få år efter det att den första boken tryckts i Sverige1483 fick Östergötland sitt första tryckeri. Det var Vadstena kloster som fick ett eget tryckeri våren 1495. Det blev dock ett kortvarigt företag för ”under natten efter Sankt Calixtus (15 oktober) uppkom en häftig vådeld i nya sjukstugan. I ett brev skriver Vadstenabrodern Torsten Johannis: ”All utrustning inklusive typografernas verktyg, likaså bokstavstyperna med all därtill hörande utrustning, blev lågornas rov.” Det var ”tryckpress med tennbokstäver för liten och stor stil som hitforslats för dyra pengar och med mycket besvär”. I Uppsala universitetsbibliotek finns en mässbok, Horae de Domina (Vår Frus Tider), som är tryckt i Vadstena. Det är det enda bevarade av klostertryckeriets arbeten och gavs 2008 ut i faksimil av Skara Stifthistoriska Sällskap.

     Nästa anläggning i Östergötland kom 1523. Det var den mäktige och driftige Linköpingsbiskopen Hans Brask som anlade tryckeri i Söderköping. Det upphörde dock redan 1527, då Gustav Vasa gav

fogden på Stegeborg order att ofördröjligen arrestera ”then prenteredscap i Sudercöping”. Kungen ansåg att det skulle bli till förfång för hans eget tryckeri i Stockholm, och han ville inte heller att biskopens katolska villoläror skulle spridas.

      Det kom sedan att dröja mer än 100 år innan nästa tryckeri kom till stånd. Efter grundandet av ett gymnasium i Linköping 1627, för övrigt det tredje i Sverige efter Västerås och Strängnäs, behövdes böcker till den nya skolan, och Gustav II Adolf tillät därför gymnasiet att anställa egen pappersmakare jämte boktryckare och bokbindare.

      Det var måhända inte så lätt att få tag i en tryckare. Först 1635 eller 1636 kom nämligen den förste kunglige gymnasieboktryckaren till Linköping. Det var Christopher Günter (den stavning han

använder i tryckorten), som inflyttade från Kalmar, där han verkat sedan 1626. Mot en ersättning av 20 tunnor spannmål årligen åtog han sig att förse skolungdomen med läroböcker. En lokal uppläts

åt honom i en gård ägd av domkyrkan och belägen i domkyrkogårdens nordöstra hörn. Han tycks ha varit en mycket produktiv boktryckare, och bland hans arbeten kan nämnas Lexicon Lincopense, som är vårt första latinsk-svenska lexikon, tryckt 1640, samt det 1642 färdiga Inventarium Ecclesiæ

Sveo-Gothorum. Günter verkade i Linköping till till sin död 1654. I en monter på Grafiska museet i Gamla Linköping finns ett arbete av honom: ”Vårs Herres och Frelsares Jesu Christ Passio Eller

Piinos Historia”, tryckt Anno MDCXLIV (1644). Boken är museets äldsta föremål.

      I ett domkapitelsprotokoll från 17 januari 1755 möter vi hans efterträdare: ”Daniel Nilsson Kempe har tillhandlat sig salig Christ. Günthers tryckeri för en stor summa penningar och antages till boktryckare.” I ett protokoll från slutet av året säges att ”boktryckeriet är gammalt och förslitet, fönstren i domkyrkans hus där boktryckaren bor, skola repareras”. Gården kom att kallas ”Trycket”.

      Vi möter också Daniel Kämpe (namnet stavas olika) i domboken i samband med en tvist om yrkesintrång. År 1658 besvärade sig nämligen bokbindaren Anders Erssen över att Kämpe inte blott tryckte böcker utan även band in dem, vilket icke var tillåtet. Boktryckare fick nämligen sälja sina

alster endast obundna, och Kämpe fick en allvarlig förmaning att hålla sig inom sitt yrkesområde. (Ännu så sent som 1766 stadgades att ”boktryckeri-idkare måge icke med bokbindare-ämbetet deltaga i handel med inbundna böcker utan allena hålla sig vid sina tryckerier och sina tryckta

exemplar oinbundna föryttra”.) Daniel Kämpe var verksam till 1688 eller 1689. Han har efterlämnat en förteckning på sina arbeten, och där framgår att han tryckt abc-böcker, grammatikor, latinska skolupplagor, psalmböcker, tal och disputationer, predikningar, grav- och bröllopsskrifter, andliga och världsliga visor m.m.

      År 1688 övertogs tryckeriet av Efraim Kämpe, sannolikt myndling till Daniel. I ett rådsturätts-protokoll nämns att Efraim Kämpe, som varit gesäll hos Daniel, ”tryckt både i Köpenhamn och Tyskland”. I en skrivelse till landshövdingen omtalar Kämpe att han skaffat sig nya stilar från Tyskland. Hans privilegier bekräftades 1695 av Karl XI med tillägg att tryckaren skall ha två gesäller. År 1690 inköpte Efraim Kämpe fastigheten S:t Per nr 8 (hörnet Ågatan–Gråbrödragatan) och dit flyttades nu tryckeriet. I ”boktryckargården”, som den sedermera kallades, förblev det sedan

i mer än ett sekel.

   Kämpe arbetade till sin död i maj 1700. Därefter drev hans änka tryckeriet fram till 1715, då det övertogs av hans faktor Petter Hansson Pilecan, som också gifte sig med företrädarens änka. En gravsten i domkyrkan berättar: ”Konstädle boktryckaren Herr Peter Pilecan f. i Rodslagen d. 14.12.1741. Petter Pilecan blef boktryckare år 1715 köpte thenna graf 1730”. I bouppteckningen efter honom upptogs tryckeriet med två pressar till 500 dlr kmt.

      År 1717 inkom han med en begäran till domkapitlet om hjälp mot pappersmakaren i Tannefors, som vägrade lämna papper till Pilecan och i stället sände det åt annat håll. Några år senare klagade han över att kyrkoherden i tyska församlingen i Norrköping, Reinerus Broocman, ämnade driva ett tryckeri, som kunde bli till förfång för Pilecan. Domkapitlet kunde emellertid ej göra något åt saken.

   Efter Pilecans död uppstod en tävlan om befattningen som gymnasieboktryckare mellan den avlidnes gesäll Gabriel Björckegren och kyrkoherde Broocmans son Carl Fredric Broocman. Björckegren vann och fick kungligt tillstånd den 13 januari 1743. Han kallade sig ”Linköpings Läns och Stichts boktryckare” och avled 1757. Vid bouppteckningen efter honom upptogs tryckeriet med två pressar till 3.600 dlr kmt.

      Björckegrens änka drev sedan tryckeriet ända till 1795 med bistånd av faktorer, vilkas namn ingår i firmatiteln. Sålunda var Fredrik Schonberg faktor 1758–1768 samt Jonas Lindeblad 1768–85.

Schonberg blev 1785 ensam boktryckare, men sedan följer firmateckningarna Fredrik Schonberg och Björckegrens enka (1787 maj–1793), G. W. Londicer och Björckegrens enka (1793–1794) samt D. G. Björn och Björckegrens enka (januari 1795). Grafiska museet har i sin ägo en digel (den tyngd som tryckte papperet mot den infärgade stilen) med ingjuten inskription G B 1753, vilket är

museets äldsta tekniska föremål.

      Från 1795 innehades tryckeriet av Didrik Gabriel Björn. Då han 1794 kom till Linköping fick staden en av sina mer färgstarka personligheter. Riksbekant blev han efter ett åtal för upplopp och därefter följande rättegång. Han var dock en framgångsrik företagare och år 1800 hade han 11 arbetare anställda. Han fick också privilegium att utge tidningen Linköpings-Bladet, som började utkomma 1795. Två år tidigare hade under en kortare tid Linköpings Veckoblad utgivits. (Enligt en

förordning från 1785 fick endast boktryckare utge tidning.) Mitt under pågående rättegång sålde Björn både tryckeri och gård för 7.700 rdlr till notarien i kammarkollegium Pehr Henrik Groth, vilken i sin tur avstod hälften till notarien i Svea hovrätt Axel Didrik Petré. När detta blev känt fick Björn en kraftig skrapa av konsistoriet, men åt köpet var ingenting att göra. Först efter efter drygt

två år fick Björn kungligt tillstånd att avyttra tryckeri- och tidningsprivilegierna, men då hade Groth redan en tid stått som Linköpings-Bladets tryckare.

      År 1759 omtalas en annan boktryckare i Linköping, nämligen Henrik Ahlstedt. Han fick detta år

tillstånd att inrätta en kommissionsbokhandel. Troligen hade han tryckeriet som hjälp till sin försörjning; ingen bokhandlare hade kunnat reda sig utan ett biyrke.

      Vid Groths utträde ur firman 1815 ingick slottspredikanten Jakob Abramson till 1823, varefter Axel Petré står ensam som boktryckare. Tryckeriet var beläget i Tannefors kvarter nr 45, nordöstra hörnet av Drottninggatan–S:t Larsgatan. 1840 övertogs ledningen av sonen Axel Fredrik Petré.Tryckeriet inköptes 1854 av Carl Fredrik Ridderstad.

      Sedan tryckfrihetsförordningen tillkommit 1810 blev yrkets ställning betydligt friare. Boktryckarna var nu ej längre beroende av svårförvärvade privilegier; det fordrades endast en anmälan till magistraten, att man ämnade driva yrket. En sådan anmälan finns i domboken 1832, då konstförvanten (gammal titel för boktryckeriarbetare) Carl Fredrik Maij uppgav att han ämnade upprätta tryckeri i S:t Pers kvarter (Hunnebergsgatan–Östgötagatan).

      Ett nytt tryckeri upprättades i juni 1836 med en något kuriös tillkomsthistoria. Det var bokhandlaren/tandläkaren P. A. Strömberg, som behandlat domprosten Dubbs dotter. Som ersätt-ning fick han en årgång av domprostens predikningar. Dessa sålde Strömberg till storboktryckaren Nils Magnus Lindh i Örebro för dels en mindre kontantsumma, dels åtskillig gammal tryckerimaterial. Med denna utrustning startades tryckeriet, som var beläget vid Storgatan 54.

      Den 24 september 1838 utkom första numret av Östgöta Correspondenten. De fem första numren trycktes hos Strömberg, men eftersom han hade svårt att trycka i rätt tid, togs tryckningen över av Petré. I februari 1839 startade redaktören, magistern Henrik Bernhard Palmær tillsammans med bokhandlaren C. F. Kindlund eget tryckeri med press och stilar från Lindh i Örebro. Detta tryckeri var beläget i nordöstra hörnet av Nygatan–Bokhållaregatan och det var ett företag med mycket knappa resurser. Både sätteri och tryckeri var inrymda i en enda sal med två fönster åt gatan och lika många åt gården. Trots sin okunnighet om yrket blev Palmær i december 1839 borgare som boktryckare. Han blev därmed den förste i detta yrke som vunnit burskap i Linköping.

      Om svårigheterna som boktryckare berättar han i ett brev: ”Okunnig var jag, okunnig min kompanjon, okunnige arbetarne; och följden blev att jag i natt klockan 12 väcktes med den nyheten: ‘Herr magister! Nu hava vi inga s mera i petiten – Gud vet om tidningen kan komma ut’. Alldeles rasande – ty jag är tämligen hetlevrad – störtade jag upp och sökte ställa sig tillrätta så gott sig göra lät, dvs. jag lät riva en hel hop annonser, satta med petit (för att få s) och lät dels utesluta dessa annonser, dels sätta dem med korpus.”

      Från 1840 var Palmær i kompanjonskap med Carl Fredrik Ridderstad, som ägt ett tryckeri i Norrtälje, vilket han hade med sig till Linköping. Hösten 1841 flyttade man officinen till Gamla Domprostgården, Kungsgatan 34, och tryckeriet inrymdes i en sal och ett mindre rum. Efter två år övertog Ridderstad ensam både tryckeriet och tidningen. Samma år flyttade man till Storgatan 18. Här anknytes tryckeriet till modern tid, eftersom Ridderstads ättlingar ända fram till 2008 var ägare av tidningen. Detta är såldes den till Norrköpings Tidningar, som är landets äldsta dagstidning och började utgivas 1758. Under olika firmabeteckningar har man även haft civiltryckeri – AB Östgöta

Correspondentens Boktryckeri, AB Östgöta Correspondenten, Corre-Tryck och Nova-Print. Beslut om nedläggande av civiltryckeriet togs i maj 2000. Därmed avslutades en 364-årig tryckerihistoria och med samma släkt – Ridderstad – som ägare under 146 år.

      Tiden fram till våra dagar har inneburit en oerhörd ökning av antalet trycksaker. Det finns blanketter, reklam, böcker, tidningar och tidskrifter i stora mängder. Givetvis har också Linköping haft del i denna trycksaksproduktion. De båda tidningsföretagen Östgöten och Östgöta

Correspondenten har haft stora civilavdelningar, men också andra företag har funnits eller finns ännu kvar. Det är både mindre accidenstryckerier och större företag. Några namn att nämna: Bergwalls  tryckeri, Billstens boktryckeri, Centraltryckeriet, Linköpings tryckeriaktiebolag, Lithografen i Linköping AB, Stålhammars tryckeri, Svea-Band m.fl.

      Historiken över senare tiders företag är dock bristfällig, men i Grafiska museets årsberättelse har man fr.o.m. 2003 börjat med företagspresentationer. Först ut är en historik över Svea-Band, följt av en redogörelse för Linköpings Tryckeri AB. Det är förhoppningen att dessa presentationer skall kunna fortsätta i kommande årsberättelser.

 

KÄLLOR:

Isak Collijn: Sveriges Bibliografi intill år 1600, Band I 1478–1530. Uppsala 1934–1938

Uppsala universitetsbibliotek: Samtal med handskriftsbibliotekarien Håkan Hallberg (gm universitetslektor Sverker Syrén, Uppsala)

Andreas Lindblom: Vadstena klosters öden. Vadstena 1973

Arvid Kugelberg: Gamla Linköpingsgårdar. Linköping 1972

Joh. Gabr. Nordin: Handbok i boktryckarekonsten. P.A. Norstedt & Söners förlag. Stockholm 1881

Klemming-Nordin: Svensk boktryckerihistoria 1483–1883. Stockholm 1883

Svenska typografernas historia. Oskarshamns-Bladets boktryckeri, Oskarshamn 1916

Nils Nordqvist: Berömda svenska boktryckare. Stockholm 1972

Östgöta Correspondenten 17 maj 2000

Horae de Domina (Vår Frus Tider). Skara Stifthistoriska Sällskap, Skara 2008

Kontakt: grafiskamuseet@telia.com

Copyright 2008 Grafiska Museet Tryckerimuseum